För mig, Olga och Elvira blir saker ALDRIG som vi har tänkt oss, både på gott och ont. Vi måste helt enkelt lära oss att vi inte kan planera, det är en omöjlighet. Hur mycket vi än försöker planera så blir det i slutändan raka motsatsen till det vi hade förväntat oss. Ibland känner vi att våra liv verkligen inte är summan av våra handlingar. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att vi åkte buss i ca 1,5 timmar igår, detta var inte enligt planen. Jag tror vi måste påminna oss själva om alla de gånger då våra planer har slutat i extraordinära äventyr och trösta oss med att allting inte alltid kan bli bättre än förväntat.

För min del blir denna lördag en plugg och mys lördag.
(om allt går enligt planerna vill säga)
Jag känner en kraftig längtan till att gå en långpromenad men plugget måste gå i första hand.

För att tala om någonting helt annat så är det otroligt vad musik kan göra med en; ena sekunden är man i nuet och andra sekunden har man flugit iväg till någon helt annan plats. Just nu lyssnar jag på The Knife och när jag gör det drömmer jag mig bort till augusti och Way Out West. Jag vill bara strejka från den kalla vintern och åka tillbaka till sommaren, Göteborg och festivalen. Kan jag åtminstone inte få åka tillbaka till den orangea, mysiga hösten? Det är väl inte för mycket begärt?


För här och nu känns inte alltid så lockande.

/ Ida

Pass This On - The Knife

Sitter och lyssnar på kära gamla Emil Jensen, hans musik och lyrik är helt otrolig; den träffar mitt i prick. Jag blev tidigare idag påmind om hur nära vi är december och därför också hur nära vi är ett helt nytt år. Detta gjorde att jag började reflektera kring hur detta året har varit. Jag kom fram till att jag befann mig på en helt annan plats i livet för ett år sedan. Året har med andra ord varit fullt av förändringar, även om det har varit ganska små sådana. Jag har speciellt under denna höst blivit påmind om hur oförutsägbart livet är, det är väl en självklarhet tänker ni nu men faktum är att det i alla fall för mig då och då har känts som om livet stått stilla. Annat har det varit denna höst; livet har förvånat mig, förbluffat mig både i positiv och negativ bemärkelse.

Nu ska jag passa på att använda den gamla klyschan "Allt kan hända", men det är faktiskt sant, det är bara du själv som sätter stopp för dina möjligheter.

"Sun's pale like the moon
When you look to the sky
Holy holy holy holy why
All fades into blue
On black sunday afternoons"

Anna Ternheim - Black Sunday Afternoon

/Ida

Well, well..nu ska jag vara lika duktig som Ella och skriva ett litet inlägg. Vad ska jag skriva om då? Jo, jag kan ju alltid passa på att berätta om min Tegan & Sara konsert som jag var på igår. De var precis så fantastiska som jag trodde de var. Kan inte riktigt förstå att jag har sett dem och nu lider jag av separationsångest.
Man kan inte få för mycket av dessa kvinnor!




Annars så kan jag berätta att jag, precis som Ella, har kämpat med detta samhällspluggande och faktiskt lyckats någorlunda.(tror jag iaf)



I feel like a fool so I'm going to stop troubling you.


/ Ida

Loney, Dear - Carrying A Stone

- Partay
- Gosat med tre laxar och en Olga och en Ida
- Fotat till tidning med proffsfotograf och Soffpoff
- Lekt barnkalas och Ulla med Soffpoff igen
- Vaknat tidigt en dimmig, regning morgon och kollat på film i sängen
- Tröstat en kompis och lekt med stora röda ballonger <3
- Försökt ignorera en pervers svambob och göra samhäll, utan goda resultat. Min fru har en del i det, thank you


Jag vet vad du har gjort.


/Elvira


1234 - Feist

Innan jag råkar hoppa ut från balkongen av ren upphetsning (självdistans) måste jag dela med mig. JAG HAR BLIVIT MEDLEM På LOOKBOOK. Nu är jag värdig det, haha.
You who spend much time with me know my obsession. ;)

Ta er en titt här vettja!

/En lycklig Elvira

Idag kom frågan upp igen - den om framtidstankar.
Har accepterat frågans oundviklighet och tänker hursomhelst mycket på det.

Många alternativ susar fram och tillbaka i huvudet men nu har jag hittat ett som verkar så romantiskt och otroligt Elvirilicious så det är inte sant.

Efter skolan vill jag bara ta mitt pick och pack och mina två sötaste nosar och så hoppar vi på ett gammalt lokomotiv till Paris där vi hittar en ledig lokal mitt på en slingande kullerstensgata och på ovanvåningen har vi varsitt rum och ett gemensamt 50-talskök och på nedanvåningen öppnar vi ett litet konditori med hemliga recept som blir kända över hela Frankrike. Fast av någon konstig anledning känner vi redan alla besökare. Där är den gamle mannen med pipa som alltid ska ha sin croissant, tidning och kaffet som ska vara kallt och det söta paret som vill dela på en crêpe och får ha med sin lilla hund in. Fast innan vi öppnar caféet så står vi därnere i flera dagar och målar om, inreder med söta saker från inspierande ställen och spikar upp en skylt så att folk ska se att äntligen så finns där liv i den gamla godisbutiken igen, fast denna gång som konditori. Alla vill hälsa oss välkomna och vi får högar med blommor, kartor, ordböcker, visitkort och lyckoönskningar och mitt i högarna ler vi mot varandra och sätter igång att baka. Baket tar flera dagar och sen öppnar vi. Folket uppskattar oss direkt. Ena dagen sköter jag bakningen, andra är jag snällt konditoribiträde med hackig franska.

Kanske inte kommer bli exakt såhär men jag ska till Paris och jag ska öppna ett konditori med vacker gammal inredning där ingen möbel är den andra lik.



/Elvira