Vid dagar som dessa som helt enkelt bara blir fel av någon anledning är det fint att lyssna på Sandy Mouche, tänka på en vacker gårdag med filmkväll på balkongen med filt och äpple, weheartit och Morden i midsomer på Tv nu.



Andra vackerheter som gör en glad, alla hämtade från Weheartit.com















/Elvira

En enorm våg av nostalgi sköljde nyss över mig,
man glömmer så snabbt upplevda sinnesstämningar
men stundvis kan man förnimma svunna tider,
skymta minnesbilder, ana doften av det som var.

Hur lång tid är egentligen ett år? Hur vet vi att alla år är lika långa om vi glömmer naturkunskapen?

Jag är alldeles för trött för att vara vaken just nu,
därför önskar jag er alla en god natt och för helvete - positiva tankar

/ Ida

Une histoire, quoi faire c´est imaginaire
Vite vite cache-toi ici c´est mieux tu vas voir
Une histoire, en courant je tourne ma tete
un coup de tonnerre me dit vient vite là

Une Histoire - Sandy Mouche


Har börjat lyssna på detta vackra band nyligen och jag känner att det kommer få följa med mig mycket på mina äventyr i sommar. Jag tycker också du ska lyssna lite! Det är lite som John Bauer-sagorna blivit musik, men bara lite. Hoppas ni haft en fin midsommar.

/Elvira

Att inte känna de andras närvaro på så länge verkar vi inte kunna hantera, så denna dag var verkligen att längta till. Efter hela cirkusen med musikal/bal/student/det andra kändes allt förvirrande. Nu i efterhand inser jag att inte bara tillvaron förändrats. Det var den tiden vi blev systrar på riktigt.
Säger som Daniel; jag är så glad över det vi har tillsammans, älskar er så.

Nej, min töntfaktor består.
Och ja, denna dag var en bra dag...i Hörby.

/Elvira

Det är så nu. Jag är arbetslös och än så länge älskar jag det. Jag vaknar och somnar på samma ställe ett par timmar senare och timmarna emellan är oförutsägbara, autentiska och helt underbara. Jag lever. Eller gör jag det? Jag försöker ha den sommaren jag aldrig fick utan att det blir påklistrat och oäkta. Det är nytt. Samtidigt är det gamla som sopat under mattan och jag vet att hur mycket jag än vrider och vänder på den är allt borta. Gone forever. Och vid den insikten dras jag tillbaka till vad som är och inser att jag inte kommer vilja leva såhär för alltid.


/Elvira

Igår kväll såg jag den bästa föreställningen jag någonsin sett. Jag har aldrig blivit så berörd eller hänförd, shit asså de va helt sjukt. Så jävla begåvade artister och skådespelare och musiken var fantastisk. Det var allt annat än en besvikelse.

Jag var på Camden Lock Market innan på dagen och de var så himla mysigt och kul, vi måste bara gå på den en dag, you would have loved it. :D

/Olga

Där satt vi förra skolavslutningen och fasade inför denna onda dag...
Studenten är en ganska överskattad dag vilket var både positivt och negativt. Det var en mycket rolig dag men inte den bästa i mitt liv som alla erfarna förberedde mig på. Då var balen mer minnesvärd. Det kändes lite som en upprepning av balen, all pepp och speciellt efterfesten som slutade omtumlande för oss. Eftersom jag är emot offentliga dagböcker tänker jag inte gå närmare in på vissa saker. Men det var rörande att tvåorna sjöng den omskrivna This is my life- låten och att krama alla lärare (till och med NÄSAN) och att folk kom till mitt utsläpp och sedan för att fira mig där hemma. Det bra med att dagen varit överskattad var att jag inte var ledsen över huvud taget. Jag var pepp som man ska vara helt enkelt.
Det är vår favoritmetod och har varit hela gymnasiet - förträngning tror jag det kallas.


Konsten att inte behöva gå vidare och fortfarande vara lyckliga
Man behöver inte vara så principiell som jag annars alltid är. Detta var ingen enorm milstolpe i mitt liv. Mitt band till mina systrar kommer aldrig slitas itu och vi ska smyga in i matsalen ofta i höst.

Något fint vi gjorde var att vi skrev små lappar till folk vi haft interna hemligheter om under denna tid och delade ut personligen, samt hintade i vissas studentmössor ;) Ett tecken på att det inte måste vara just ett tecken på att avrunda något är att vi sa till Idas och Olgas viktigaste men inte min. Därför är det inte över...



Ida och Olga har lämnat mig ensam i Lund. Ida för Hultsfred och kolloledarskap och Olga för de pittoreska Londongatorna. Jag ska anstränga mig för att hålla igång bloggen själv, såvida inte Olga har tillgång till internet och blogglust. Det känns konstigt att inte vara i åhus som jag har varit varje år i hela mitt liv vid denna tid. Jag får skapa mig en sommarvana här istället. Även om saker förändras är jag alltid jag. Och jag drömmer mycket.


De senaste två veckorna har vi sprungit runt på en karusell och igår stannade den plötsligt. Vi köper inget åkpass utan nu gör vi sommarlov för hela slanten. Sommaren tjugotio - helt i vår anda.
/Elvira

Jag sitter i en lägenhet mitt i London, på en gata som heter "Holland Road 40".
När jag tittar ut genom fönstret ser jag sådana där Mary Poppins skorstenar och tittar man ner ser man en lång gågata med massa små okända affärer. 
Det är ganska idylliskt måste jag säga. Jag ska ut på stan nu, ut i Londons djungel men att vara här, just nu känns  svårt att fatta, lite som en bubbla man stigit in i och bara flyter runt i, fast jag gillar den
Ok, ha de så bäst mina damer!! love u & miss u so darlings!
 massa pussar och kramar

/

  

Här står vi nu
Varken klokare eller lugnare än tidigare under året
Vi förstår det fortfarande inte

Ett kärt gammalt låtcitat får sammanfatta stundens känslor:

Sometimes I wish that I could freeze the picture
and save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers

/ Ida

Enda sedan sjuan har jag längtat. Nu gör vi bal och jag måste skynda mig iväg till Ida för jag har inte börjat fixa mig.

Vi har den bästa dagen och lägger ut lite bilder inom kort så blir alla glada och nöjda.

Borde man peppa med Gagas Telephone som vi gjort de senaste två veckorna?

/Elvira