Igår lärde jag Sara och Amanda ett nytt ord. Det måste vara lokalt för de hade ej hört de förr.
"Om vi går på pic nic och jag och Amanda har med oss varsin baguette och Sara kommer med kycklingsallad, brownies, frukt, chokladpudding osv så har hon varit väldigt satsig."

Det började med att de tyckte att det var satsigt att jag hoppade på bussen. Sen satt jag där och hörde min mobil pipa till.Ca 50 sms fick jag av dom, alla innehöll ordet SATSIG.

Mina små bonnatöser är ganska lättroade ;) Vänta bara till mitt kalas, då ska de visa vad mer de kan!

/Elvira (satsigt värre)

Nu är Elvira på jobbet och Olga planerar troligtvis sin Europaresa för fullt. Här sitter jag och lyssnar på Twiggy Frostbite.

Igår var underbart mysigt, som alltid en salig blandning av samtalsämnen. Det blir alltid både seriöst och oseriöst(och även en del tjabb) när trion träffas.

Nu ses vi inte på ett tag, sorgligt men sant.

Älskar er, bara så ni vet det.




/ Ida





Musiktipset:

Twiggy Frostbite - Chimera

Idag hade vi tänkt inviga Olga till vårt ställe. Destination: Sekretess.

Det är ett kul ställe med en massa speciella typer som får oss att känna oss hemma. Hrm...
För övrigt är det sista gången på ett bra tag vi ses.

/ Elvira

You-u-u-u-u are-a-a-a so swe-e-e-e-e-e-e-e-e-et
Dancing to tha beat, THA BEAT!




/ Ida

Här är mina små ankungar vid söderåsens nationalpark dit det begav sig idag. Vi som tjaffsar så oändligt mycket var så uppe i en...hrm...typisk Ida-Ella-Olga-konversation att vi motsägelsefullt nog missade var vi skulle svänga av, och fortsatte in bland ormbunkar, brännässlor och stenrösar. Över en km för mycket gick vi vilse. De tre sista km vi gick, gick vi i tystnad. En tystnad som vi aldrig upplevt innan. Kändes underligt.

Trötta och som vanligt irriterade (eftersom det alltid är nått som ställer till det) nästan sprang vi till caféet som stängde 3 minuter senare. Det blev restaurangen istället och två minuter innan stängningsdags beställde vi vårt.

Helt plötsligt utbrister Ida :



And off we went. Men det hjälpte ej. Helt anfådda inser vi att vi missat sista bussen hem. Reaktionen blev ett skrattanfall som varade ända till vi kommit till insikten att vi helt enkelt måste lifta. Efter tappra försökt kom en buss på andra sidan vägen och i brist på alternativ garvade vi oss hela vägen in i den. Vi hade ingen aning om vart vi var på väg. I Klippan bestämde vi oss för att gå av och såg en buss mot Helsingborg.
- Den tar vi!

Och så avslutades kvällen med glass vid kajkanten i staden som har allt.

Den sista katastrofen var när vi inspringande på tåget höll på att sätta oss i TYSTA KUPÈN. Jag räddade oss. 

Spontanitet när den är som bäst. Fast i och för sig, saker brukar alltid gå åt skogen när vi försöker leva i nuet och fånga dagen.

/ Elvira