Det är så nu. Jag är arbetslös och än så länge älskar jag det. Jag vaknar och somnar på samma ställe ett par timmar senare och timmarna emellan är oförutsägbara, autentiska och helt underbara. Jag lever. Eller gör jag det? Jag försöker ha den sommaren jag aldrig fick utan att det blir påklistrat och oäkta. Det är nytt. Samtidigt är det gamla som sopat under mattan och jag vet att hur mycket jag än vrider och vänder på den är allt borta. Gone forever. Och vid den insikten dras jag tillbaka till vad som är och inser att jag inte kommer vilja leva såhär för alltid.


/Elvira