Här är mina små ankungar vid söderåsens nationalpark dit det begav sig idag. Vi som tjaffsar så oändligt mycket var så uppe i en...hrm...typisk Ida-Ella-Olga-konversation att vi motsägelsefullt nog missade var vi skulle svänga av, och fortsatte in bland ormbunkar, brännässlor och stenrösar. Över en km för mycket gick vi vilse. De tre sista km vi gick, gick vi i tystnad. En tystnad som vi aldrig upplevt innan. Kändes underligt.

Trötta och som vanligt irriterade (eftersom det alltid är nått som ställer till det) nästan sprang vi till caféet som stängde 3 minuter senare. Det blev restaurangen istället och två minuter innan stängningsdags beställde vi vårt.

Helt plötsligt utbrister Ida :



And off we went. Men det hjälpte ej. Helt anfådda inser vi att vi missat sista bussen hem. Reaktionen blev ett skrattanfall som varade ända till vi kommit till insikten att vi helt enkelt måste lifta. Efter tappra försökt kom en buss på andra sidan vägen och i brist på alternativ garvade vi oss hela vägen in i den. Vi hade ingen aning om vart vi var på väg. I Klippan bestämde vi oss för att gå av och såg en buss mot Helsingborg.
- Den tar vi!

Och så avslutades kvällen med glass vid kajkanten i staden som har allt.

Den sista katastrofen var när vi inspringande på tåget höll på att sätta oss i TYSTA KUPÈN. Jag räddade oss. 

Spontanitet när den är som bäst. Fast i och för sig, saker brukar alltid gå åt skogen när vi försöker leva i nuet och fånga dagen.

/ Elvira