Experience, little girl...
Jag vet inte riktigt vad som hänt de senaste åren. Elvira har blivit en mycket mer positiv och glad Elvira men jag hade en fantastisk barndom och har aldrig varit deprimerad, självmordsbenägen eller ens haft perioder där jag gråtit mig till sömns varje natt.
Jag har alltid skrivit dikter och nu hittade jag min diktbok som började 2005. En riktig amatör och det gjorde mig lite irriterad. Alltså varför skrev jag emo-dikter om tårar, blod och djup sorg...? Man kan inte skriva bra dikter om sådana känslor om man inte är inne i det tillståndet. Om jag skulle dö och någon hittade min diktbok skulle de tro att jag var liten och missförstådd och ta på sig onödig skuld;
"...om tårar var guld skulle jag äga en herrgård..." [en koja kanske...]
"...kommer så väl ihåg alla gånger det blivit svart..." [va?]
Kom igen. Elvira, 13 bast, kände INTE såhär. Kontrasten mellan dessa tomma ord och de dikter som kom från hjärtat är enorm. Tur att jag nu vet vad jag gör.
/Elvira
man känner verkligen igen vad du har skrivit, så sant, alla de där emo-dikterna som man inte riktigt begriper varifrån de igentligen kommer...men Ella sweety<3....hur som helst tur att du vet nu...=)
Antingen är detta en stor förnekelse, eller så väntade du dig bara mer av livet förr. Eller så tyckte du bara att det var coolt att vara lite depp. Oroa dig inte, de flesta har varit där.
Jo Felicia, det var nog coolt att vara depp. Jag har alltid varit almänt glad men vettu, det var nog de där postis-dikterna man försökte efterlikan för det var det som var bra dikter, tyckte man väl...
