Igår var jag på en av de bästa konserter jag någonsin har varit på: Imogen Heap.
Nästan helt allena vid sitt piano, med sin röst och sina otaliga instrument som jag inte ens kan namnen på stannande hon tiden.
Hennes musik är så nyskapande, kreativ och vacker.
Det som också är underbart med Imogen är att hon inte ser sig som mer än sin publik, hela hennes kroppsspråk och sätt att prata med publiken på är som om hon pratade med sina vänner - vi var hennes jämlikar.
Hennes låtar är insvepta i all världens känslor - allt från glada melodier till sentimentala ballader.
Jag vet att jag höjer Imogen och hennes musikalitet till skyarna men det är hon värd.

Jag kan inte låta bli att skriva ned texten till några av hennes ljuvligaste låtar:

Where do we go from here?
How do we carry on?
I can't get beyond the questions
Clambering for the scraps
In the shatter of us collapsed
That cuts me with every could-have-been
Everybody says: "Time heals everything"
But what of the wretched hollow?
The endless in-between?
Are we just going to wait it out?
There's nothing to see here now
Turning the sign around

...

For all we could and should be being
In the one life that we've got

...

You and me between the sheets
It just doesn't get better than this
The many windswept yellow stickies of my mind
Are the molten emotional front line
I couldn't care less I'm transfixed in this absolute bliss

/ Ida